Some die young

Fin låt, men mig ger den tankar på hur livet er ut i dag för många...

Some die young med Lale:
I will tell your story if you die I will tell your story and keep you alive The best I can, I will tell them to the childrenIf we have some, if we have some

That i’ve always felt the feeling we would die young Some die young, some die young, some, some die young But you better hold on,So many things I need to say to you Please don’t, don’t let me go And we said we would die together

Some die young, but you better hold on So many things I need to say to you Please don’t, don’t let me go And we said we would die together
Some die young

I will tell your story if you try But how long will your thoughts of valleys stay green When the world you were born in changes with seasons,

Will you run with this dream, or will you run alone Or will you run against and finally reveal
Why some die youngWhy some die youngWhy some die,

Some die young But you better hold on So many things I need to say to you Please don’t, don’t let me go
And we said we would die together
Some die young But you better hold on So many things I need to say to you Please don’t, don’t let me go And we said we would die together

Some die young But you better hold So many things I need to say to you Please don’t, don’t let me go And we said we would die together
Some die young.......

Meningen I will tell your story if you die I will tell your story and keep you alive fick mig att tänka. Fint, jag berättar din historia om du dör, jag berättar din historia och håller dig levande. Dvs bevarar minnet efter dig. Men i nutidens samhälle går de? Blir de så, eller glöms man bara bort? Jag älskar att höra mina gamla på jobbet berätta om sitt liv, om sin make/maka. Deras starka kärlek. Hur dom levde, dom fick barn, berättelser från den tiden i deras liv. Hur barnen blev vuxna, barnbarn, barnbarnsbarn. Hur dom levt "de sista ljuva åren innan maken /makan gått bort. Och nu sitter gamla tant Agda eller farbror Karl där i gungstolen, ler åt sina fina minnen och berättar. Man får känslan att man träffat deras partner fast man inte gjort de. Så underbart fint. Men vad händer med nutida generation? Vem berättar min historia en dag? Eller min makes? Vi har ju hunnit med att bilda familj, leva livet flera ggr om man säger så. Nu har vi skapat ett liv tillsammans, men livet innan de då, den underbara tiden med småbarn och härliga ljuvliga dagar, vem berättar om dessa?