Att vara saknad och efterlängtad...

Idag då Kia och jag drack kaffe på myggan ramlade en tredjedel av min arbetsgrupp in på cafét. Med var oxå en arbetskamrat som varit borta från jobbet pga sjukdom ett år. Dom hälsade, en person kastade ur sig - hej Ewa, hur har du de? Innan jag ens hinner svara vänder hon sig bort och bryr sig inte om att mitt svar uteblev. Jävla hyckleri att ens fråga om man inte väntar ett svar. För övrigt kändes de väldigt sårande att ingen meddelat mig att vi hade möte i dag som jag kunnat delta i. Hon som är borta sedan ett år berättade att hon blivit informerad om mötet och skulle vara med. Nå väl. De är min arbetsplats i ett nötskal. I nöden prövas vänner, och ärligt .... Inte en har brytt sig om mig, fel!! En person har hört av sig på min födelsedag med glads sms och de uppskattade jag. Så som jag säger, i nöden visar de sig vem som står en nära