En dag på sunderbysjukhus med diverse undersökningar är över. Var där från tidiga morgonen. Då mina värden inte är dom bästa och medicinens biverkningar gjort mig sjuk så blev jag tyvärr förlängt sjukskriven. Doktorn menar att de tar månader att komma tillbaka i kondition och ork. Så de är bara att gilla läget. Stanna hemma och kurera mig. Jag är ju inte helt ur form och den värsta yrseln har lagt sig nu hoppas jag. Mellan provtagningarna då jag sitter i väntrummet skickar jag ett sms till jobbet. Jag skickar de till vår Larmtelefon som alltid ska bäras av någon. I meddelandet skriver jag att jag blir borta resten av året, att jag senare under dagen kontaktar vår chef osv. Jag känner inte att jag vill sitta och prata i väntrummet med mängder av andra människor . Till svar får jag efter någon timma : ^varför ringer du inte till oss. Vi glömmer att kolla sms. Kort och gott.
Ja varför , givetvis för att jag är förhindrad att ringa och vill ändå meddela så fort som möjligt. Jag hade ju för all del kunnat vänta till jag var hemma oxå . Men de kändes inte rätt då ev vik ska beställas osv. Vad som stör mig här är att jag tycker att de är nog så jävla jobbigt att vara sjuk och inte kunna vara på jobbet, så då kunde väl arbetskamrater visa lite empati och medkänsla. Men näääää. Så helt ärligt jag vill inte tillbaka till en arbetsplats där man inte vet vem som är ens vän eller fiende .
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar