Some die young

Fin låt, men mig ger den tankar på hur livet er ut i dag för många...

Some die young med Lale:
I will tell your story if you die I will tell your story and keep you alive The best I can, I will tell them to the childrenIf we have some, if we have some

That i’ve always felt the feeling we would die young Some die young, some die young, some, some die young But you better hold on,So many things I need to say to you Please don’t, don’t let me go And we said we would die together

Some die young, but you better hold on So many things I need to say to you Please don’t, don’t let me go And we said we would die together
Some die young

I will tell your story if you try But how long will your thoughts of valleys stay green When the world you were born in changes with seasons,

Will you run with this dream, or will you run alone Or will you run against and finally reveal
Why some die youngWhy some die youngWhy some die,

Some die young But you better hold on So many things I need to say to you Please don’t, don’t let me go
And we said we would die together
Some die young But you better hold on So many things I need to say to you Please don’t, don’t let me go And we said we would die together

Some die young But you better hold So many things I need to say to you Please don’t, don’t let me go And we said we would die together
Some die young.......

Meningen I will tell your story if you die I will tell your story and keep you alive fick mig att tänka. Fint, jag berättar din historia om du dör, jag berättar din historia och håller dig levande. Dvs bevarar minnet efter dig. Men i nutidens samhälle går de? Blir de så, eller glöms man bara bort? Jag älskar att höra mina gamla på jobbet berätta om sitt liv, om sin make/maka. Deras starka kärlek. Hur dom levde, dom fick barn, berättelser från den tiden i deras liv. Hur barnen blev vuxna, barnbarn, barnbarnsbarn. Hur dom levt "de sista ljuva åren innan maken /makan gått bort. Och nu sitter gamla tant Agda eller farbror Karl där i gungstolen, ler åt sina fina minnen och berättar. Man får känslan att man träffat deras partner fast man inte gjort de. Så underbart fint. Men vad händer med nutida generation? Vem berättar min historia en dag? Eller min makes? Vi har ju hunnit med att bilda familj, leva livet flera ggr om man säger så. Nu har vi skapat ett liv tillsammans, men livet innan de då, den underbara tiden med småbarn och härliga ljuvliga dagar, vem berättar om dessa?

Nu är de klippt

Ja nästan i alla fall, sitter och väntar på min tur på hår och naglar. Ska kapa av mig håret. Jo de ska jag! Är nådigt less på mitt långa hår. Men än är de inte min tur, ser mig omkring....hinner jag smita :)? Mitt hår är min styrka:) utan de blir jag kanske svag och klen? Önska mig lycka till:)

Vaken i min säng...

Vaken i min säng, ligger jag medan min karl sover här bredvid. Jag vill blogga skriva av mig mina tankar. Men nej de går inte...... För man kan inte skriva vad som hellst i en blogg, nä de kan man inte...så godnatt på er folket villka ni nu är.

Vem ska trösta?

Vem ska trösta knyttet med att säga ungefär: på natten blir det hemska mycket värre än det är. ....?

Fortsättning:
Men nästa morgon innan dagen grydde och dimman låg kring huset grå och kall stack knyttet ut en ängslig nos och gnydde - han hade klarat sig i alla fall - (Tove Jansson)

Jag älskar knyttetsagan, känner mig som knyttet ibland.

En bra fråga: Så gick det lilla knyttet ut på stranden och fann en snäcka som var stor och vit, han satte sig försiktigt ner i sanden och tänkte, o så skönt att jag kom hit, och lade vackra stenar i sin hatt och havet var så lugnt och det blev natt. Långt borta var hemulerna med stora tunga steg och mårran var försvunnen för hon hade gått sin väg. Och knyttet tog av skorna och suckade och sa: hur kan det kännas sorgesamt fast allting är så" bra"? Men vem ska trösta knyttet med att säga: lilla vän, vad gör man med en snäcka om man ej får visa den?