Vaken i ottan, mamma och pappa flyttar.
Känner mig stressad och hjälplös.
Jag kan inte bära flyttlådor och måste vänta på bärhjälp. Packa går bra. Men så frustrerande de är att inte kunna själv :(
För mamma och pappa är detta jobbigt. Dom är helt slut av bara faktumet att nu flyttar dom. Går runt och små plockar och är söta men mest ivägen :). Mamma tar de hårdast. Det är tråkigt att se.
Vad gjorde jag utan min underbara man, de är frågan. Stor stark och trygg.
Mamma och pappa har fyra barnbarn, var är dom nu då dom behövs som mest. De är frågan, min äldsta dotter i Lögdeå skickade ett så fint sms till mig igår
" Vad fin du är som är så snäll å hjälper dom! Jag kommer upp om det behövs!! "
Gud hon har två små barn, eget företag, egen hyresfastighet att sköta, dess utom nyss flyttat till hus där dom fixar. Inte går de, önskar vi bodde närmare varandra ❤️
Joakim ska komma under helgen , han har haft jobb hela veckan.
Tur någon har tid i alla fall.
En gammal klasskamrat skrev en så fin hälsning till mig : det kommer att gå bra, oron ligger nog i själva processen.. <3 du kanske inte kan bära, men du kommer vara behjälplig med annat och tillsammans fixar ni det :) Kram <3
Och de är sant alla som vill kan göra något.
Nå väl de löser sig, länkarna kommer på onsdag. Städföretag tar hand om gamla lägenheten så de löser sig som sagt säkert. Försöker intala mig att de går lätt.
Men så är de inte:(
Jag är trött, cellgiftet får mig gråtmild och svag. Jag vill kräks. Vill svära hela svordomsramsan men inte blir de bättre av de.
Nä Ewa skärp dig!
Som om inte flytten vore nog, denna vecka har vi dess utom svärmors 90 års dag, pappas 75 års dag som ska firas.
Ja jag fyller oxå år men de är oväsentligt.
Dessutom börjar jag jobba på torsdag som bemanningsplanerare i några veckor.
Kan inte avstå trots att orken tryter, trivs där. Och då möjlighet ges så tackar jag och tar emot.
Nä de är bara å gilla läget, utanför mitt fönster ljusnar de, dagen gryr.
Kanske tankarna lättar i takt med att mörkret skingras.
