Vad är de för fel på mig?

Jag har i flera månader, riktigt många faktiskt  känt  att något i livet är fel, jag är trött och slut. Glädjen har liksom försvunnit i vardagen. Jag känner mig inte tillfreds. Är less på gnäll och pikar, ogillar då man bara plockar fram de negativa i livet och aldrig ger av sig själv, aldrig säger snälla saker till övriga i familjen. Bara klagar klagar och klagar. Nu är jag vid ett vägskäl, har stannat vid stop-skylten. Kom fram hit fortare än jag anat. Men som sagt nu står jag här.  Tvekar vart jag skall fortsätta. Trodde att livet var utstakat för mig. Att jag skulle leva som jag gör nu för alltid. Men jag tvekar, ser mig omkring. Mitt paradis på jorden. Kan jag mista detta. Min oas i vardagen. Här där jag hämtar kraft. Här där jag trodde jag skulle bli gammal. Är jag påväg härifrån? Jag är rädd för de! För många ord är sagda och för mycket besvikelser ligger i luften. Ett under ska ske om vi ror detta i land. Ibland övervinner inte kärleken allt....!!!   Eller?

Att jag ens skriver detta i bloggen, nu kan alla som vill läsa de, det skrämmer mig. För går de så långt att jag skriver så privat här är de illa. Jag brukar inte de. Men jag behöver verkligen lätta mitt inre, för de är total kaos. Klarar inte att bära mer. 

Livet...är de de som pågår medan jag ligger här?

Om ni tror att jag kommer med ett glatt uppdaterande nu så har ni fel. Jag har om möjligt ännu jobbigare i min kropp nu än då jag uppdaterade senast. Det är tur de är lördag och jag är ledig. Har legat i sängen stora delar av dagen, masade mig upp för att skjutsa Sanna till Lotta vid fem. Bra, för på så sätt fick jag på vanliga kläder och lite smink. Jag skulle ha varit med Wille i dag, men jag orkade inte. Så sorgligt. Vi har så roligt prins Wille och jag. Men det går fler tåg. Nu ska jag koncentrera mig på att bli frisk. Vill inget hellre. 

Det bränner, de sliter och river i min kropp.

Vaknar av värken, den förbannade värken. Det river och sliter i kroppen. I hela kroppen. Ryggen och ben är nog värst. Klockan är bara fem. Jag gråter tyst för mig själv...försöker väcka min man. Jag måste ha värktabletter. Han vaknar inte. Den enda som hör min nöd är Molly, vår katt. Hon står nedanför min säng och skriker. Håll käft Molly säger jag, hon vill att jag ska komma och släppa ut henne. Men de känns inte som prio ett just nu. Efter lite hulkande och en massa jävlar anamma har jag fått tag i min naproxen.  Sväljer tabletten med gott friskt vatten. Glaset känns tungt. Får verkligen anstränga mig för att hålla i de.

Klen värktablett, men bättre än inget. Får spetsa med två Alvedon på en stund. Nu har jag letat mig tillbaka ner under täcket. Åh jag mår inte bra!  I dag som är en rolig dag, klockan 12.15 ska jag vara hårmodell i Luleå. De kommer att gå, jag vill klara ett ta mig dit. Jag ska!! Till varje pris. De kommer att gå fint. Min smärta brukar avta efter några timmar. Men just nu önskar jag inget hellre än en varm famn och sömn.  Men inget av de verkar finnas för mig:(.  Suck!!