Ibland tar livet en helt annan väg än de var tänkt.
Min mamma är död.
Ja precis så hemskt är de.
Min fina underbara omtänksamma glada mamma som alltid funnit där.
Döden kom plötsligt och oväntat. 1 April åkte vi till universitetets sjukhuset i Umeå.
Mamma skulle göra ett klaffbyte. En operation som sägs vara rutin på toraxkliniken. Fredagen var bara en förberedelse dag.
Operationen var måndag eftermiddag.
Jag maken och pappa var med som stöd.
Helgen tillbringade vi i Umeå.
Var på trevliga affärer och fikade givetvis på Victoria.
Mamma gruvade sig för operationen. Sa att hon visste att de inte går.
Vi peppade men hon sa -ni får se. Jag vet...
Min mamma har alltid vetat... alltid känt på sig. Så även denna ggn.
Operationsdagen gick vi som på nålar. Men då vi fick klartecken av Torax att operationen gått bra och mamma låg på uppvaket åkte jag och maken hem.
Pappa stannade kvar på hotell Björken.
Morgon efter ringer jag sjukhuset för att höra hur ge går för mamma.
Sköterskan kunde inte svara. Sa att en läkare ringer upp.
Jag satt på jobbet. Hjärtat bultade. Jag kunde inte andas. Tårarna sprutade. Jag förstod att något gått galet.
Läkaren bekräftade mina tankar.
Mamma hade under operationen drabbats av en stor stroke. Ett Koagel från stora kroppspulsådern hade släppt och åkt upp i hjärnan. De hade blivit så stor syrebrist att halva hjärnan var död. Så fruktansvärt.
Mamma var vaken och medveten. Kunde svara på tilltal och sa små saker. Men ll sida var helt borta.
Så fort vi kunde åkte jag maken Sanna Sofia och Wille ner till Umeå igen.
Där rasade allt. När jag såg mamma visste jag.
Paniken. Ångesten Hjälplösheten. De går inte att beskriva.
Då läkarna konstaterat att de inte kommer kunna göra mer skickades mamma hem till hemsjukhuset. En vecka satt jag vid hennes säng på lasarettet. Hon var inte vaken. Men så hände något en morgon . Jag satt som vanligt hos mamma. Höll henne i hennes högra hand.
Mamma hostade till. En vanlig hostig. Inte som innan och jag tittade på henne. Rakt in i hennes bruna ögon. Hon hade vaknat. Hej sa jag försiktigt. .. hej sa Mamma
Jag blev alldeles varm. Mamma såg mig.
Hon tittade på mig sa Ewa. Med så varm röst. Tröstande som bara min mamma kan. ( kunde )
Jag småpratade med henne.
Hon svarade. Vi fick flera fina timmar tillsammans. De var så obeskrivligt.
Jag meddelade ingen. Bara njöt av stunden. Sanna och Pappa kom vid lunch och jag mötte dom och förberedde dem på förändringen.
Även dom fick flera timmar med mamma. Då mamma kände min sorg och smärta klappade hon mig på handen. Tröstande. In i de sista ville hon ge mig styrka.
Dagen efter 18.50 somnade mamma in.
Lugnt och fridfullt tog hon sitt sista andetag. Så fridfullt och stilla som de ska vara. Hela dagen hade jag Sofia vid min sida. Vi visste båda två att mammas timmar var räknade. Utan Sofias stora stöd hade jag inte orkat . Älskade "skitfia" hoppas du vet hur mycket de du gjorde den dagen betyder. För de stödet fins inga ord.
