Så händer de helt oväntat.

Plötsligt ramlar de över mig igen, som ett skynke som kastas över mig. Ett tungt mörker, de känns kvavt och det är svårt att andas. Sorg kallas de, frustration över livets krokiga stig. Saker som inte går att få ogjorda som gör sig påminda då och då. Personer jag inte vill bli påmind om korsar min väg. Ta mig tusan att världen är så liten. Varför, varför? Varför???