Vad är de för fel på mig?

Jag har i flera månader, riktigt många faktiskt  känt  att något i livet är fel, jag är trött och slut. Glädjen har liksom försvunnit i vardagen. Jag känner mig inte tillfreds. Är less på gnäll och pikar, ogillar då man bara plockar fram de negativa i livet och aldrig ger av sig själv, aldrig säger snälla saker till övriga i familjen. Bara klagar klagar och klagar. Nu är jag vid ett vägskäl, har stannat vid stop-skylten. Kom fram hit fortare än jag anat. Men som sagt nu står jag här.  Tvekar vart jag skall fortsätta. Trodde att livet var utstakat för mig. Att jag skulle leva som jag gör nu för alltid. Men jag tvekar, ser mig omkring. Mitt paradis på jorden. Kan jag mista detta. Min oas i vardagen. Här där jag hämtar kraft. Här där jag trodde jag skulle bli gammal. Är jag påväg härifrån? Jag är rädd för de! För många ord är sagda och för mycket besvikelser ligger i luften. Ett under ska ske om vi ror detta i land. Ibland övervinner inte kärleken allt....!!!   Eller?

Att jag ens skriver detta i bloggen, nu kan alla som vill läsa de, det skrämmer mig. För går de så långt att jag skriver så privat här är de illa. Jag brukar inte de. Men jag behöver verkligen lätta mitt inre, för de är total kaos. Klarar inte att bära mer.