Maken snickar, har varit igång i timmar och övriga sover än trots att de är förmiddag.
Nå bara att vänja sig, jag trodde i min enfald att de bara var när man har gemensamma barn man plötsligt en dag sitter där och känner, ja ha och nu då?!
På någon dag har jag bra ett barn att hålla efter hemma. Och hon är i de närmare vuxen oxå. Hur klarar jag detta?
Du som läser kanske tycker jag är knsig, men jag har nog levt väldigt mycket genom barnen. Och nu är de färdigt med de. Jag låter dramatisk jag vet, men nu då jag sitter här med nin kopp te inser jag.
-jag är ensam, så ensam.
Varför blev livet så?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar