Ett livstecken

Nu är de länge sedan jag skrivit något i min blogg. Att de beror på ett händelselöst liv är inte sant. De beror snarare på ett allt för händelserikt liv. Tiden räcker inte till. Jag har haft min blogg i många år och de är roligt att gå tillbaka och titta.
När jag stod i duschen nu i kväll, kände de varma vattnet rinna över mitt huvud upplevde jag för första gången på länge en inre frid, ett slags lugn. De förvånade mig.  Jag är nära att gå i väggen och då menar jag inte husväggen. Därför var känslan extra underbar. De har varit tuffa dagar för mig. Två nya jobb där de rullar på i hög fart. Älskar de, älskar de lite väl mycket till och med. Har svårt att släppa på fritiden. De händer att jag går in på lediga dagar för att "bara" förbereda inför nästa vardag.
Månaden innan jul började min hälsa svikta, värken kom tillbaka med bulller och bång. Jag började glömma, hade svårt att fokusera på en sak i taget, började med mycket men hade svårt att slutföra något. Jag slutade kunna sova, har fått tillbaka min hjärtklappning. Känner mig ledsen utan anledning. Jag tror att jag lyckats dölja de för dom flesta. Kanske några sett de, men ingen har sagt något. Jag är dålig på att be om hjälp. Men faktiskt gick jag till läkaren innan jul och blev sjukskriven två veckor, då var de verkligen kris. Jag klarade inte mer. Kroppen sa ifrån totalt.
Började jobba igen mellandagarna, roligt, roligt,roligt. Men de hade hopat sig arbete i mängder. Bara att ta tag i de. Trettondagen strejkade kroppen igen, lederna svällde och jag kunde knappt gå.
Jag kontaktade min reumatolog och fick en akut tid. Nu kunde jag inte slingra mig från ny medicinering längre. Jag fick min första spruta Humira. Humira ska vara min väg tillbaka till livet.
I alla fall kroppsligt. Nu vill jag att ni håller tummarna och tårna att de fungerar.
Med de orden avslutar jag mitt skrivande för denna gång.
Ha de gott alla.