I dag är de fredag.
Maken får semester. Min har pågått en vecka.
Vi bara tar de lugnt. Njuter av dagarna som dom kommer.
Försöker att inte ha för många måsten.
Båten är i sjön sedan länge och vi har hunnit med flera veckors skärgårdsliv.
Tyvärr kan jag inte känna den rätta semesterlyckan.
Saknaden efter min mamma är fruktansvärd. De går inte en timma utan att jag tänker på henne på något sätt. Inte alltid med sorg. Men ändå, hon är med mig.
Varför ska livet vara så orättvist?
De är konstigt. Även livet runt omkring förändras då en älskad går bort. Vissa kommer man så mycket mycket närmre och andra förstår man sig inte på.
Personer som jag såg som nära vänner insåg jag inte bryr sig ett dugg samtidigt som vissa visade sig vara fantastiska.
Jag önskar ibland att jag var starkare. Att jag inte rasade ihop så ofta. Maken har varit ett stort stöd vid dessa tillfällen.
På två veckor ska vi jordfästa urnan.
Ett allra sista farväl.
Usch... men då har vi i alla fall en grav att gå till.
Tända ett ljus och minnas.
Själv är jag inte så mycket för gravar. Jag tycker att en urnlund är jätte fint.
Men vi har låtit mina barn bestämma hur de skulle bli.
Jag tror att även pappa är nöjd med beslutet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar