Tack snälla ni!!

Jag blir tacksam då jag ser att ni är flera som redan hunnit skriva uppmuntrande ord till mig. Jag är ledsen riktigt ledsen, men era ord värmer i hjärtat. De får mig att känna att det inte är fel på mig. Jag rår inte för att jag är sjuk. Och de personer som inte vet vad de vill säga att leva med denna typ av reumatisk-sjukdom ska inte heller uttala sig!
Min tanke är att jobba i morgon, men ärligt så vet jag inte om jag orkar.
Längtan ut att göra något är stor. Jag saknar mina underbara gamla människor. Jag vill trotsa "värk-monstren" i min kropp, ta mina piller och knalla i väg på jobbet. Men jag vet inte om jag klarar de. Viljan att bita ihop är inte lika stark nu då jag är misstrodd.
Min önskan hade snarare varit att mina arbetskamrater och chefer mötte mig med förståelse och stöttade mig. För de är vad jag hade behövt.
Spec då vi faktiskt jobbar med sjuka och hjälpbehövande människor.
Var tog empatin vägen??
Ska man jobba med människor då man inte kan vara human ...och misstror folk...??

Vill här skriva ett stort TACK till mina allra närmaste som stöttar, förstår och finns för mig då de är jobbigt. Utan er vore vardagen gräslig. Jag trivs inte att gå hemma och skulle inte ni göra dagarna till guld för mig skulle jag gått under för länge sedan. Jätte massa kramar till K, bara för att du är så cute and psychotic (stavas de så?)... Love you!!

Och till min man säger jag : Hos dig är jag stark, hos dig är jag underbar...