Jag trodde det berodde på mina cellgifter. Gjorde ett uppehåll på tre veckor. Men inte blev jag bättre snarare sämre. Jag vill gråta av matthet, somnar så fort jag slappnar av, i stort sett är jag på jobbet. Kommer hem, äter och sover sedan så fort jag stannar av för att se tv tex. Sover någon timma i soffan, gör mig klar för natten. Lägger mig och sover igen. Utåt har jag min fasad, alla tror livet är toppen. Men här bakom min dörr är livet helt annorlunda. Nu orkar jag inte försöka dölja de längre. Mina vänner måste tro jag inte vill träffa dem vid de här laget, men så är de inte. Jag har helt enkelt fullt upp med att överleva dag för dag. En kväll var jag vaken till 21, maken säger glatt -tänk i kväll har du inte somnat nått alls. Gud vad tragiskt! Vad är de för fel?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar