Jag orkar inte med allas glättiga prat om hur härligt de är med lång helger, då man har tid att umgås med sina nära och kära osv.
Jag träffar min stora härliga familj ofta, enda ggn vi inte se är just storhelger verkar de som. Senaste året har varit så, jag har alltid älskat julen tex och alla dess förberedelser. Jul pyssel då barnen var små, adventstomten som kommer på besök. Jul gröt som ställs ut, gjorde små spår i snön så de skulle se ut som om små små tomtar tassat fram till gröt tallriken.
Påskharen som kom med påskägg som barnen hittade, små påskpresenter.
Ut klädning till påskgummor och gubbar. Ja de var tider de.
Min dröm har väl varit att få fortsätta så även med barnbarn osv, men så blev de inte.
Trodde aldrig jag skulle känna mig ensam med så stor familj, men fy de gör jag.
Jag vågar säga att jag HATAR högtider, stort ord men de gör jag.
Hade jag och maken varit lite mer på lika nivå hade de nog inte känts så mycket, men nu brinner jag inombords. De gör så ont, att vara ensam i tvåsamhet är så mycket värre än att vara ensam i ensamhet. Denna helgledighet hade jag verkligen sett fram mot, behövde gå ner i varv, och de har jag gjort. Men att gå ner i varv så känslorna börjar vakna och ensamheten skriker i magen hade jag inte tänkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar