Han gnölar och gnyr och avstår saker han vill att vi ska göra med motiveringen
" du vill ju ändå inte".
Som nu i dag tex, makens son med familj och några till ska åka t Storforsen. Dom frågade om vi följer med. Dagen ser ut att bli härlig och om de inte vore för min onda kropp skulle jag spontant gillat idén.
Nu var jag lite velig, sa att jag inte var så sugen med motiveringen att min kropp värker och jag blir stel efter massa timmar i bil. Ja så mycket behövdes, han gick in i sin surhetsbubbla. Vägrade svara om han vill åka eller ej. Jag sa att jag kommer om han vill fara fast de känns motigt. Jag ska orka jobba i morgon.
Näää han vill inte fara för att jag sagt att jag inte vill, syrlig i kommentarerna och tjurar. Herre Gud säger jag, livet är väl ett givande o tagande. Jag gör mängder av saker jag inte vill. Tex köper båt och åker trots att jag vid säkert 75%av tillfällena inte är sugen på skärgårdslivet. Är ju lite båträdd. Jag går på skoter kross, folkrace, rallycross hockey. Så inte tusan vore de väl hela världen om jag biter ihop, dövar min värk och följer med. Men nääää han ska sitta här hemma och tjura som ett barn. Gud hjälpe mig hur ska jag stå ut. Tror jag fixar en fika korg och tvingar iväg honom. För annars kommer denna dag vara olidlig. Har hellre ont i bilen än en tyst sur gubbe hemma.
Hur ska jag lära mig förstå min makes sätt, de blir alltid så mycket tjafs och han tolkar allt så fel
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar