Tänk er känslan att stå där på branten, veta att du måste hoppa och vingarna inte bär, ja precis så skrev jag på facebook nyss. Och de är så jag känner. Jag ska jobba med mina "vanliga" arbetsuppgifter i en månad innan de nya och jag vet att de inte kommer att gå. Så idiotiskt dumt, Men jag måste.
Jag tog beslutet att göra de igår, efter att jag uttalat de har jag inte kunna tänka på annat.
Blev sittande och stirrade ut genom fönstret i går kväll. Tankarna virvlar i huvudet på mig. Så idiotiskt sjukt att jag gör detta. Men vad att göra? Nå väl börjar bra med ledig dag i morgon. jag ska kämpa, trots smärta. Men jag vill gråta bara jag tänker på de.
Tänk på mig och skicka mig styrka!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar